Short Story – Ett Ärende (An Errand)

[Original version first, translated version below.]

Det till synes irrationella i företaget störde henne inte. Hon hade för avsikt att leva ett så lyckligt liv som möjligt – att upprätthålla en jämnhög produktion av dopamin, serotonin, endorfin och så vidare –  och försökte fatta beslut i linje med detta. Det hon nu var på väg att göra skulle, hoppades hon, frammana en slags poetisk tillfredsställelse, utan negativa konsekvenser annat än en kostnad motsvarande två koppar cappuccino. Det var alltså en minst lika bra metod som andra, mer socialt accepterade; feelgoodfilmer. Välgörenhet. Kokain.

En aspdunge for förbi utanför fönstret, grenarna kala och nyvaket trassliga.

Det rörde sig om en bild. Varifrån den kom mindes hon inte. En bortglömd dröm, en schamporeklam. Men den hade fastnat i hennes huvud och varje gång hon tänkte på den greps hon av ett behagligt vemod. Unheimlich, skulle hon kallat den under sin konstvetarfas. Och symbolisk, på det där jungianskt övertydliga sättet, men det hade hon överseende med. Den var vacker.

Bussen saktade in. Hon kände på sin väska för att bekräfta att innehållet var intakt, och steg av. Kvarlevorna av en plogvall krasade under hennes fötter.

Hon hade bara varit här en gång tidigare, på en kurskamrats systers födelsedagsgrillfest. Då hade hon suttit med en medioker coladrink hela kvällen och artighetsnickat och -hummat åt två luvtröjor som diskuterade operativsystem. Men hon gillade själva platsen.

Hon korsade den lilla åkern –  balanserade över dess frusna jordkokor som på stenar i en bäck – hasade sedan nerför slänten på andra sidan och var framme. En vindpust sprängde hennes lugg, lekte med hennes kappa. Rester av isflak, vita av luft, guppade i takt med skvalpet mot stranden.

Hon tvekade. Vore det bättre att vända, att spara bilden i huvudet? Det kanske skulle bli en besvikelse så här, kännas banalt och poänglöst, och på så sätt förstöra själva tanken. ‘Fuck it’, tänkte hon sedan, ty tillfredsställelsen i att med en vårvind i håret tänka ‘fuck it’ är inte att underskatta.

Hon ställde ned och öppnade väskan. Bredde ut plastskynket över en stenhäll och lade den tomma skokartongen bredvid. Hon plockade fram flaskskeppet och krossade det på skynket, så ceremoniellt hon förmådde utan att känna sig fånig. Lyfte ut den lilla båten ur glassplittret, bar den med båda händerna till stranden och lade den på vattenytan. Den drev in till land, strandade mot en småsten. Hon lyfte ut den igen, lite längre den här gången, och gav den en puff i rätt riktning.

Den gled långsamt bort över sjön. Sökte sig skyggt men träget utåt. Krympte och försvann mellan krusningarna på jakt efter något jättelitet Terra Incognita.

Hon vek ihop skynket kring glasbitarna, lade varsamt ner det i skokartongen, stoppade allt i sin väska och började gå mot hållplatsen.

Det hade varit vackert. Värt två och en halv, kanske tre, cappuccino. Hon var nöjd.

 

——————————————————————————————————————

——————————————————————————————————————

 

The seeming irrationality of the endeavour did not bother her. She intended to live as joyful a life as she could – to maintain a consistently strong production of dopamine, serotonin, endorphins and the like – and did her best to let this ambition guide her behaviour. What she was now about to do would, she hoped, give her a poetic sort of satisfaction, with no negative consequences beyond a cost equivalent to two cups of cappuccino. It would be at least as good a method as other, more socially accepted ones; feel-good movies. Charity. Cocaine.

A grove of drowsy aspens passed by the window, branches bare and scraggly.

There was this picture. She couldn’t recall where it came from. A long forgotten dream. A shampoo ad. But it had etched itself into her mind, and every time she thought of it she felt a pleasant sadness. Unheimlich, she would have called it during her Art Theory phase. And symbolic, in that over-explicit Jungian way, but she didn’t mind. It was beautiful.

The bus stopped. She patted down her bag to make sure the contents were still intact, and stepped off. The carcass of a snowbank crunched beneath her feet.

She had only been here once before, for an old classmate’s birthday barbecue. That time she’d been stuck with a mediocre rum-and-coke all night, politely nodding and uh-huh-ing as two hoodies discussed operative systems. But she liked the place.

She crossed the little field – balancing across the chunks of frozen soil like they were stones in a brook – shuffled down the slope on the far side, and she was there. A gust of wind exploded her fringe, played with her overcoat. Remainders of ice floes, white with air, bobbed along to the rhythm of the surf on the shore.

She hesitated. Would it be better to turn around, to let the image remain in her head? Perhaps this would be a disappointment. Perhaps it would feel pointless and banal, and thereby ruin the thought as well. ‘Fuck it’, she then thought, because the satisfaction of thinking ‘fuck it’ while a wind of spring flows through your hair is not to be underestimated.

She put down and opened the bag. Spread the plastic sheet over a flat rock and placed the empty shoebox beside it. She took out the ship-in-a-bottle and smashed it over the sheet, as ceremoniously as she could without feeling silly. She lifted the little boat out of the shards, carried it with both hands to the shore and placed it on the surface of the water. It washed back to land, ran ashore on a small rock. She lifted it out once more, a bit further this time, and gave it a push in the right direction.

Slowly, it drifted away across the lake. Ventured outward, timid but persevering. It grew smaller, then disappeared altogether among the ripples, searching for some miniature Terra Incognita.

She folded the sheet around the broken glass, carefully placed it in the shoebox, then stuffed it all into her bag and headed back to the bus stop.

It had been beautiful. Worth two and a half, perhaps even three, cappuccinos. She felt satisfied.

Advertisements
This entry was posted in The Written and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s